*F

I dag när jag vaknade, blev jag nästan tårögd och ångest brann inom mig. Jag nästan skrek att jag inte ville gå upp. Tänka sig en ledig dag och du vill inte ens gå upp? Fast ledig var man väl inte helt och hållet. Utan saker i skolan ska man göra också. Men när man känner att man inte kommer igång, när man inte kommer någonstans, när man inte gör något. Så blandas dessa känslor till ångest. Jag vill inte plugga, Jag vill inte plugga. Men samtidigt kryper känslorna i magen med dåligt samvete att du inte pluggar, att du borde plugga. JAG AVSKYR KÄNSLAN! Jag har aldrig, jag menar det verkligen. Jag har aldrig kännt såhär tidigare förräns jag började på unviersitet. Univeristet gör mig nervös stup i kvarten, jag känner oron enda upp till halsen och jag längtar verkligen tillbaka till gymnaiset eller långt i från skolan som möjligt. Jag kan säga att jag är riktigt avensjuk på de som jobbar just nu, eller de som fortfarande går i den vanliga skolan.

Jag kommer vänja mig, jag har som sagt några år att försöka vänja mig iallafall. Jag vet att jag började förtidigt, jag känner det med hela min kropp. Men jag kämpar vidare och försöker fortsätta tro på mig själv. Fast i dag, då har jag inget självförtroende alls och magkänslan försvinner inte.

Ursh, ursh, Ursh säger jag bara! Och så saknar jag Patrik också!