Snart på fötter igen.
Jag ville skriva här, om allt och ingenting. Men nu när jag väl sitter här och ska skriva får jag inte ut ett ord av det jag igentligen ville skriva. För många rädslor. Rädd för att folk ska ta det fel, rädd för att folk ska snacka, rädd för att folk ska fråga, rädd för att folk ska få veta för mycket om saker det inte ens har att göra med. Därför är det kanske bäst att inte skriva det jag kände för och ha det inom mig i stället. Kanske fel beslut, men känns rätt just nu.
När jag kom tillbaka från Thailand vare som att komma tillbaka från ett Paradis till ettrentfuckingskitsverige.
ALLT har gått fel och allt har varit jobbigt sen jag kom tillbaka. Varför kom jag tillbaka för? Varför tog jag inte en Long tail boat och körde ut till någon Ö och virra bort mig i skogen och bygga en fin lite hydda. Hade varit bra mycket bättre. Då hade jag inte behövt såra folk och blivit sårad själv.
Ässh, Jag har försökt nu.. Jag orkar inte bry mig längre, tårarna rinner och allt. Nu äre STOP. Inte en enda tår till ska komma för det här. Du bryr dig inte ens så varför ska jag sitta här och vara ledsen dag ut och dag in för att DU aldrig hör av dig? Om vi någonsin pratar igen som de vänner vi en gång var. Såå Ska jag tacka för att mina önskningar har blivit uppfyllda. Bäst att sluta skriva om det här nu. Annars börjar tårarna rinna eller så blir jag arg och skriver massa jävla skit. SÅ bäst att sluta.
Föresten EN fråga bara, vet att det är patestiskt att fråga för vet att du ändå inte läser det här. MEN
Du vet hur jävla många "Vänner" som svikit mig, Du vet jag har berättat om varenda en. Måste du bli en av dem?
En ska till. Jag ska sluta tycka synd om mig, Jag vet att du har det värre. Oavsett vad Jag älskar dig like a friend.
Föresten alla som läser min blogg.
Jag lovar att sköta den bättre, varit lite sisådär nu ett par dagar.
Men snart är jag på fötter igen! TackochHey / F
