*F

I bland önskar jag att jag var någon annan. Någon annan som har det som jag inte har. Fast på ett annat sätt vill jag inte sluta vara jag, för det våre ju inte jag då. I bland känner jag mig som en liten liten liten flicka som saknar något, något som inte ens min pojkvän kan fylla ut, inte någon. Det är en stor saknad, som aldrig vill ge med sig.

Jag önskar jag kunde prata med någon om det, men det skulle bli helt fel. Patrik förstår, men jag tror ändå aldrig han kommer fatta vad denna saknaden innebär.

Det kanske löser sig med tiden? Men just nu så känns det som om jag bara vill virda tillbaka hela mitt liv och börja om från början, leva på en annan plats och finna det jag saknar.

Lite deppigt inlägg, men även sådana måste komma.  / Friidi