*F

Det är precis vad jag känner idag, avensjuka. Avensjuka emot alla söta par som går hand i hand på gatorna, alla de par som kan träffas när de vill, alla de par som lever tillsammans och tillbringar all tid med varandra. Åhh, vad jag är avensjuk. Jag vet nämligen hur det känns, jag vet hur det känns att hålla den man älskar i handen, visa att han är min och tillhör endast mig. Jag vet hur det känns att kunna träffa den man älskar precis när man vill (oftast iallafall). Men vet ni par som håller varandra i händerna, är med varandra hela tiden, ni som kan träffas när ni vill och ni som bor tillsammans, hur det är att ha en pojkvän 75-80 mil ifrån sig och den enda kontakt man kan få är via telefonen. Visst det är en bra kontakt, men långt ifrån så bra som den närkontakt jag en gång i tiden hade. (typ för ett halvårsedan)

Den tuffaste biten är kanske inte att vara i från varandra, det är saknaden och vägen ifrån varandra igen som är värst. Att ju längre tiden går, dessto mer saknar man och dessto jobbigare blir det. Men värst är nog det att när man väl träffas vill man utnyttja tiden till max och när man väl har varit med varandra 24/7 är det hur jäkla jobbigt som helst att sedan vara utan varandra igen. Känna ångest över att inte allt är som det var förut när vi kunde hålla varandra i händerna och vara med varandra när vi ville. Och det får mig att vara avensjuk på alla de par som får ha sin kära i sin närhet.