*F

Satt jag antagligen på ett flygplan med riktningen mot thailand. Ahh, vad jag känner att jag vill sitta där nu igen. Men icke sa nicke, jag går i en skola, jag inte kan lämna när och hur jag vill. Blää på det. Men då var den svåraste biten att behöva lämna Putte och vara utan honom i två veckor. Urssh vad jag tyckte det var jobbigt, nu är två veckor ingenting i min vardag. På lördag nästa vecka var det 30 dagar sedan jag såg honom sist, tiden går fort men samtidigt otroligt långsamt. Tanken på att jag ska överleva i lika många veckor till, får mig att bli ledsen men samtidigt vet jag vad jag kämpar för. Jag kämpar för att min livs kärlek ska hålla.

Men mitt kära Thai, undrar hur mitt ställe Ao nang i Krabi mår, alla söta apor, alla underbar människor och allt underbart har det? Jag saknar det verkligen och på ett sätt så vill jag verkligen dit igen, men jag tror aldrig jag kommer ta mig i kragen och ta mig dit. Tyvärr! Men det finns la fler underbara och fantastiska platser här i världen som man kan utforska? :)

På ett sätt får denna dagen mig att längta efter sommaren och värmen, men på ett sätt kan går det inte få mig att sluta le när snöflingorna sakta men säkert faller ner på marken. Säger det jag säger till många, bättre minusgrader och snö i flera månader än äckligt regnväder och några få plus.


Visst vore det skönt med en liten simtur? ;)